Riktigt "jobbig" dag. Första advent. Snart jul. Vill inte ha jul! Vill inte
ha minnen (hemska) minnen från natten till första advent ett annat år!
Vill heller inte känna denna sorg över att återigen, ytterligare en jul,
vara helt barskrapad, ensamstående, och med en känsla av att vara
helt utanför det sociala livet och samhället. Blir värre för varje år.
Mitt "värde" i samhället ökar ju knappast med åren. Jag söker mer
och mer aktivt efter någonting att grabba tag i. Under många år var
det just mina älskade barn och att göra deras jul till det bästa, som
fick mig att se ett värde i mig. Att julpyssla, baka, göra julgodis,
adventskalendrar med paket, julprogram på TV som följdes tillsam-
mans, öppning av luckor, bakning, önskelistor och planering av jul-
klappar. Ju större deras julstämning blev dessto lyckligare och nöj-
dare var jag. INTE saker utan stämning. Och ett värde som mamma.
Jag VET väldigt väl att jag har ett värde som mamma och mormor
nu också. Alla tre mina barn har alltid varit helt otroligt förstående
och har aldrig varit missbelåtna med julklappar eller egentligen min
oförmåga att köpa och ge några sådana. Någon klapp har det ju alltid
blivit, men min situation har blivit värre för varje år och i MIG känns
der ändå jobbigt att inte kunna ge de jag älskar mest och som jag
tycker är helt fantastiska människor, något som de skulle bli glada
åt. De är så värda det. Jobbigt.
Sen vill jag inte att de eller någon ska vara tvungen att tänka på
mig, att jag inte ska vara själv, så de hndras i att göra annat. Är
livrädd för det. Då vore jag ju bara till besvär. DET är det sista jag
vill. Alltså, nu låter jag väldigt negativ och dämpad. Jaa, jag ÄR
nog det också på sätt och vis. Är så trött på att inte orka, inte
kunna, inte inte ha råd, inte ha självkänsla, inte ha min son kvar,
inte ha tillit, inte kunna må bättre, inte slippa smärta någon gång.
Jag är så trött på att vara tvungen att kämpa varje dag! Att vara
tvungen att varje dag vakna och vara tvungen att fundera ut hur jag
ska ge dagen mening.
Ibland får jag bara sådan stark panik av att känna att jag inte vet
vem jag är och vart jag är på väg. Jag känner panik då jag känner
att jag blivit osäkrare igen på grund av min isolering, som jag till
viss del valt. Eller rättare sagt det passade mig förut, tidigare då
jag hade varit i ett dåligt förhållande, tidigare då jag aldrig var ifred,
tidigare då jag hade haft barn sedan 17 års ålder och innan dess var
jag "storasyster" åt min syster som egentligen var äldst, men som
var förståndshandikappad med grav epilepsi. Alltså tidigare, då jag
aldrig hade kunnat tagit hand om bara mig, den JAG var och skulle
bli.
NU, då jag har all tid i världen att göra precis det jag vill så har jag
inte hälsan och orken! Jag vet att det är värre just nu på grund av
att jag förlorade min son och är i bearbetningen av den sorgen.
Man kan väl inte begära för mycket av sig själv då. Men visst är
det lite ironiskt. Jag tror jag aldrig varit så svårt handlingsförlamad
tidigare. Och jag hatar det mest av allt. Smärta står man ut med,
särskilt då man haft det i så många år och hela tiden jobbat emot
det. Och FY vad jag inte vill låta gnällig! Men så länge jag inte fått
någon tid på samtalsmottagningen så är detta min enda ventil...
Lite fick jag gjort idag i alla fall. Denna kyrka med figurer har under alla
år stått framme till mina barn och nu barnbarns förtjusning. Tycker själv
att det är vackert och stämningsfullt så länge det får stå. Men inte kan
man förbjuda dem att leka med det. Älskar att se hur de flyttar runt på
gubbarna och till och med stoppar alla inne i tornet, där egentligen bara
Jesusbarnets födelse och det som hör till, ska vara (Nataniel).