Jag tog i förmiddags sats och ringde telefonnumret till vår
samtalsmottagning och möttes av "Kön för samtal är tyvärr
fylld för i dag, var vänlig återkom följande helgfria vardag".
Va???!!! Hittade ett nummer till sekreterare/receptionist och
tyckte väl att även hon skulle väl kunna ge mig en tid för att
få komma och prata, så jag ringde: "Den du söker kan tyvärr
inte ta ditt samtal just nu, var vänlig ring igen eller lämna ett
meddelande". Okej, jag pratade lite snabbt (och som vanligt
väldigt virrigt) och talade om min situation och att jag verkligen
behöver ha någon att prata med. Så la jag på luren ganska
nöjd med mig själv som inte bara gav upp efter första beskedet.
Rätt så omgående ringde det tillbaka och kvinnan i luren sa:
"Jag ringer för att tala om att du ska ringa ett annat nummer."
"Jaha, men de kunde inte ta några fler samtal i dag" sa jag då.
"Nej, så är det. Du får försöka se till att ringa direkt klockan nio
i morgon så kanske du har en chans"
Men hur är det fatt med vården egentligen, då det ska gå att
ringa mellan 09.00 och 14.00 varje dag och det redan vid 11.00
är totalstopp!? Och så ska man alltså TÄVLA om att få en tid
bara för att få komma fram över huvud taget under denna
telefontid!!! Jag menar, om jag vore en människa som har
svårt att ringa alls, till slut tagit mod till mig och ringt får
detta resultat, så vore nog risken väldigt stor att jag skulle ge
upp och inte försöka mer. Det är väl ofta så att de personer som
mår dåligt psykiskt har svårt att ta sig för med sådana saker,
och det är ju just psykiatrin man försöker ringa till, där man
kanske kunde få hjälp!!! Hur snett är det inte!!!!
När det gäller mig nu då så kommer jag att ringa i morgon igen.
Jag har motarbetat mig själv tillräckligt länge då det gäller att
försöka få hjälp att hantera allting, så när jag nu väl bestämt mig
så ska jag ha hjälp.
Men visst är det väl märkligt att det inte finns ett stående kristeam
för de som förlorat sitt barn! Det är ju ingen naturlig död, vanlig,
väntad (oftast) och det är så väldigt mycket som hör ihop med
en sådan förlust som kan behövas hjälp med. Bara själva sorge-
arbetet är ju annorlunda! I vårt samhälle lämnas vi ensamma till
att klara av alldeles för stora svåra saker! I andra kulturer och
länder finns där en självklarhet i att hjälpa, förenas, stötta och så
vidare. Det är inte klokt egentligen att en ensamstående ska bli så
oerhört bortglömd sådana här gånger, det är svårt nog att vara
två, att vara fler vuxna som tar hand om allt.
Jag har ändå haft några riktiga guldkorn i min närhet, några som
kommit med mat, som handlat åt mig, som kommit med små
överraskningar som ljus, kläder, m.m. Någon som skickar en
hälsning eller ringer då och då, som ger respons då jag skriver
på FB, och så någon väldigt enstaka som kommer personligen
ibland, men det är mest tjejerna och goa grannarna ovanpå. Mina
föräldrar är inte direkt i skick att åka och hälsa på men det förstår
jag ju så klart.
Det är ju det att den här förlamningen har kommit NU, de senaste
Det är ju det att den här förlamningen har kommit NU, de senaste
veckorna och då klarar jag inte av att åka någonstans jag heller, och
jag vet ju att det är väldigt vanligt och "normalt" i sorgeprocessen
att det blir så, men jag blir ju isolerad, mer än någonsin. Och så
ska det då alltså vara så himla svårt att få en tid för att ens beställa
en samtalstid på mottagningen!!!! Vi läser dagligen flera fall där
folk inte orkat, där de valt en annan utväg av olika slag, där folk
har gått bort i väntan på hjälp och jag hade som sagt ganska nyligen
grannkillen på 20 år som valde att hoppas och som nu ligger med
hela strupen krossad bland annat. Nu är inte JAG i sådant skick att
jag skulle kunna välja en såd
an utväg, absolut inte, men jag
FÖRSTÅR hur hemskt det måste vara att inse att det inte verkar
finnas någon hjälp att få för dem! Inte i den vård vi har idag i alla fall.
Jag blir ARG.
jag är stolt och glad för att du ringde iallafall. svarar dem inte imorgon går jag dit personligen, på riktigt!!! <3