HUR gör man för att acceptera

Publicerat i: Ett år, Sorg, Sorgbearbetning Allhelgona, Ett år, Rädd, Tårar, osjälvisk kärlek, sorg, sorgbearbetning, Ångest
 
 
Och HUR ska jag kunna få sinnesro nog att kunna acceptera att
min son, mitt barn, min förstfödde har gått bort? Han som låg först
i min mage, som ropade mamma hundra gånger om dagen som liten,
som skrämde mig då han höll på att släppa livet en gång tidigare
(då jag var så otroligt tacksam för att han inte dog!), som fortsatte
att kramas och säga att han älskade mig ända in till slutet (många
slutar då de växer upp, särskilt killarna), som stolt presenterade mig
för sina kompisar. Min älskade son som var fin både på utsidan och
insidan, som tyckte att ALLA hade något fint, att man inte skulle döma
någon och som gav alla flera chanser. HUR ska jag kunna acceptera
att han som jag pratade med nästan dagligen, han som kom och hjälpte
mig då något tungt behövde göras, han som älskade min mat och fick
matlåda med sig hem, att HAN är borta???!!! Christian som aldrig
protesterade mot orättvisor då det gällde honom själv, som ibland kände
sig bortglömd men alltid slätade över det, som var så ledsen ibland men
som inte ville lasta andra, som var "nöjd" med det han hade och fick,
som aldrig var ute efter något, hade svårt att be om något, inte ens skjuts
bad han om, han gick i alla väder hellre än att störa någon. Han som
avgudade sina syskon på samma sätt som de avgudade honom, som
tyckte att jag ALLTID funnits för honom fast jag själv tycker att jag skulle
varit med honom då han gick bort, som älskade sina katter och andras
katter (och de älskade honom tillbaka - ALLA katter!). Han som tyckte
han svek sina jobbarkompisar då han var sjuk i feber och hemma från
jobbet (till och med då han började bli dålig i, vad vi nu vet i efterhand, 
cancern, och blev helt slut så mådde han dåligt för deras skull), som
alltid ställde upp och hjälpte till hos hyresvärden; hundvakt, klyva ved,
elda i pannan flera gånger om dagen, bära som exempel. Han som var
sin yngsta systers stora fan och alltid fanns med och stöttade/passade
henne så ingen gjorde något dumt när hon jobbade på karaokebaren, som
gillade hennes musik och texter. Han som hjälpte till och fixade så en av
bröderna (min bonus) fick provjobb på samma ställe som han själv var på,
bara någon vecka innan han gick bort - han var så lycklig över att det gick
vägen, att de fick jobba tillsammans, det blev mycket roligare på jobbet.
HUR ska jag kunna acceptera??? HUR? Hjärtat skriker av saknad! Sorgen
får det att snurra i huvudet! Jag vaknar varje dag och det första jag tänker
på är Christian, jag tänder lampan eller ljus bredvid hans fotografi och säger
God morgon gubben. Jag möter hans ögon då jag gör det, likaså då jag 
säger god natt och släcker ned. Hans ögon är magiska på det fotot, det är
som om de lever och visar både sinnesstämningar och rörelser. Ibland
får jag bannor av dem, ibland är de sorgsna eller kärleksfulla. Nu i helgen
blir det exakt ett år sedan jag träffade honom sista gången. Om 16 dagar
är det exakt ett år sedan han gick bort. Det jag märker att vi är många som
tycker sorgen är som allra värst NU, det gör ondast NU. Det blir tunga dagar
ett tag framöver. Och jag undrar igen HUR ska jag kunna acceptera?! Hur
gör man?