När man har frågat eller läst om hur sorgebearbetningen ser ut
och hur lång tid det "brukar" ta och hur det brukar yttra sig, så
har man fått lite olika svar. En sak som man ändå enas om är just
att sorgen efter att förlora ett barn är det generellt sätt svåraste; att
förlora ett barn som hunnit bli vuxen eller ungdom är ännu tyngre
eftersom man med dessa hunnit byggas ihop med, lärt känna på
djupet, tagit sig igenom kriser, sorg och sjukdom med och hunnit
"bygga" in som en del av ens själ och liv. Naturligtvis är även det
att förlora ett litet barn så svårt så man inte kan tänka tanken och
även ett barn som dött i magen har sin plats, det liv som inte ens
hann börja leva, som man längtat och ordnat för och redan älskade
där inne i magen. Det är tre olika saker, 3 olika "sorger".
I mina försök att finna stöd och förklaringar, läser jag som jag sagt
tidigare stycken ur böcker och även från andras bloggar, skrivna av
andra som förlorat en ung vuxen. Jag hittar lite korn här och där som
ger mig lite struktur i tänkandet och förklaringar till hur det kan vara
"så här eller så där". I boken "Sorgens olika ansikten" (Ann-Kristin
Lundmark) kommer här några ord:
"Ibland blir vi drabbade av olika svårigheter under en kort tidsinter-
vall. Det är ganska vanligt att höra människor berätta att ett visst
år varit mycket svårt och att man kanske haft tre dödsfall i släkten.
Tidigare hade man kanske aldrig varit på en enda begravning, och
helt oväntat har man varit på flera under en enda höst; "Plötsligt
känns det som att jag har fått klippkort till kyrkan."
Ibland kan ett dödsfall komma efter andra påfrestningar som drabbat
en familj, arbetslöshet, separation, ekonomiska problem eller sjukdom.
Då kan även ett mera "normalt" dödsfall skapa ett behov av extra
stöttning."
"Normal sorg börjar inte alltid med en kris. När gamla föräldrar dör
är reaktionerna hos de anhöriga oftast inte så intensiva.
Att sörja och bearbeta en förlust är ett hårt arbete och tar lång tid.
Eftersom sorgen är lika men också mycket individuell går det inte
riktigt att säga hur lång tid. För många handlar det om två, tre år
och för andra ännu längre tid. Faserna man talar om är:
CHOCKFASEN
Den första fasen kallas för chockfasen. Den kan pågå alltifrån en kort
stund till en vecka. Chocktillståndet börjar alldeles efter att man fått
det svåra beskedet. Tillståndet är mycket intensivt och den normala
upplevelsen av TID gäller oftast inte.
Människor beter sig mycket olika i den här fasen [...] Det är därför
extra viktigt att känna till vilka olika uttryck chocken kan ta sig.
Ibland förefaller den som är i chock helt samlad och uppför sig precis
som vanligt. Personen ifråga fortsätter att göra det som hon höll på
med som om ingenting har hänt. Andra kan bli paralyserade och sitter
bara helt stilla utan att säga någonting eller det helt motsatta, blir
mycket aktiva och ringer och fixar och ordnar med allt på en gång. Vissa
visar tydliga känslor och kanske gråter och skriker och får panikattacker
och ångestattacker.
Alla uttryck är lika normala och man väljer inte själv sin reaktion. Den
bara kommer.
Under ytan råder kaos. Det som hänt är så fruktansvärt och ibland så
oväntat att det inte går att fatta. Man förmår helt enkelt inte att ta in det
som hänt vare sig tanke- eller känslomässigt."
Själv minns jag vissa specifika saker väldigt bra, som då jag var tvungen
att ringa systrarna och berätta, känslan då jag kom hem och såg över
gården alla anhöriga till Christian som stod och väntade utanför min
altan och hur jag just där och då insåg att det verkligen hänt något så
fruktansvärt hemskt som att Christian gått bort. Jag minns att min dotter
Erika låg och höll om mig bakom ryggen då jag skulle sova, att min
syster var med mig hela första tiden, att jag var den som tog tag i allt
som var tvunget att göras (någon måste göra det), väntan på
obduktionsprotokollet, alla våra gissningar om vad han hade dött av,
att två systrar Sannah och Linn, samt min fina vän Karin och Helen var där
och trollade på olika sätt. Jag minns också tydligt hur jag fick lov att
tvinga mig, verkligen tvinga mig, så att inte jag också lät apatin lägga
sig över mig. Det var inte lätt, men jag hade hela tiden den tanken att
Christian var med mig och såg vad jag gjorde och att då kärleken övervann
allt annat.
Det var så i flera månader, att kärleken övervann allt. Och kanske det kan
ha fortsatt vara så om det bara vore vi i hans familj, som ju faktiskt är de
som har den svåraste sorgen och tyngden, både från pappans sida och
min, som fortsatt kämpa tillsammans. Men då det var andra inblandade,
som ju omöjligt kunde förstå hela vidden av sorgen, som redan valt bort
honom ur sina liv till och med och som därför gick med sina skuldkänslor
och tyvärr enbart såg igenom "skulden" och vände taggarna utåt, så tog
den samhörigheten slut. Jag sörjer det, men tror att Christian sörjer det
ännu mer där han nu är. Och om sanningen ska fram har jag väldigt svårt
att ens fatta att någon över huvud taget KAN göra så! Det
finns inte mycket äkta empatiförmåga då. Antagligen har inte ens sanningen
vidrörts, samtal inte ens visats utan enbart personens TOLKNING på grund
av egna känslor har redovisats. Det ÄR mest synd om den personen! Det
som glömts bort är att "sanningar alltid kommer fram". Man kan inte i
längden vinna vänner på en osanning och tro att de ska stanna. Men det
är som tur är inte mitt problem. Däremot är det synd då det handlar om
släkten som splittrats på vissa håll. INGEN av dessa personer inser att så
fort jag och vi inte längre orkade stötta alla andra utan att få stöd tillbaka
då det behövdes (och då ska man veta att vi har EFTER Christians bortgång
haft otroligt många otroligt SVÅRA andra saker som hänt, fler svåra
sjukdomar både hos oss och i släkten, det har häntså svåra och tunga
saker för oss så vi kämpar hela tiden för att klara avatt överleva allting) -
DET är en stor sorg och insikt det också.
Men det är en del som aldrig ens har förmågan att kunna
tänka på andra utan bara har fokus på sig själva, och tycker det är coolare
att ägna sig åt förtal och egoism. Ja, jag är ÄNTLIGEN arg och besviken
över det. Jag offrade så mycket, jag kämpade så mycket, jag slet så mycket
och detta är resultatet. Och jag VET att det var dåligt samvete i personen
som orsakade det från början. Något jag hela tiden verkligen försökte
motarbeta hos ALLA.
För man önskar ingen att ha det, även om alla har det i någon mån och det
kanske finns anledning till det. Men att strö salt i sår är väldigt dumt. Jag
tror mer på kärlek. Men jag är mer arg än ledsen nu. Det är av den anled-
ningen jag måste skriva om det. Och lika arg för allt mina nära också offrade
på alla, i stället för att hand om sig själva, med svår sjukdom som resultat.
Att bara ge och ge av sig själv, att alltid vara den som lyssnar och stöttar
och förstår i alla lägen, lämnar en människa som en tom ballong.
Kärleken, ja den kommer jag slösa ännu mer på de jag älskar och bryr mig
om (det är många det) och en liten udd till mig själv kanske.
Är det någon som känner igen situationen? Att någons bortgång kan föra
människor ifrån varandra i stället för närmare? Skriv gärna och berätta.
