Ibland kommer det lite speciella dagar, då man får insikter och lärdomar
nästan på löpande band. Idag har varit en sådan dag för mig.
Jag valnade ganska glad över att det mesta av blåsorna på tungan hade
gått över av silvret, och för att jag kände det som att magen var bättre
än gårdagen och defenitivt mycket bättre än dagen innan dess.
På förmiddagen läste jag plötsligt att Tristan Björling, från IDOL hittats
död och av någon anledning reagerade jag starkt på det. Dels kunde jag
inte undgå att bry mig om den goa lilla killen som hängde kvar i Idol ända
fram till de direktsända programmen. Han hade så mycket känslor och var
så hispig. Dels var han en bror till Saga Björling, som var en av deltagarna
i The Voice Sverige, som också min dotter deltog i och var en av Magnus
Ugglas teamtjejer. Saga var med i Ola Salos lag och kom vidare till de direkt-
sända programmen där, men inte så mycket längre. Men de lärde ju alla
känna varandra lite och det känns lite av den anledningen. Men han var ju
helt enkelt för ung! Det spekuleras i Spice, självmord och diverse andra
dödsorsaker, men de anhöriga ber om att få vara ifred och bör så få vara.
Känns lite knepigt att 2 av The Voice-deltagarna på ett år har förlorat sin bror.
Har under dagen funderat väldigt mycket kring detta. Hur kan så många dö
i så tidig ålder? Jo, en del (ganska många) väljer döden, men många dör
också i nya aggressiva sjukdomar eller överdoser av nya, lättåtkomliga
droger. Men jag måste säga att även om jag vet att man uppmärksammar
liknande saker man själv upplever på ett tydligare sätt efterå, så har jag
även av andra förstått att det händer otroligt mycket sådant nu. Det har
verkligen inte varit på det här sättet tidigare. Särskilt killar i ung ålder har
gårr bort i rasande fart. VAD betyder det eller vad tyder det på? Ta bara
det här med gangliom, hjärntumör, varför är det så vanligt nu, särskilt
bland de yngre? Och varför sråe det inte med större stil i media om det?
Gör man något för att ta reda på något? Varför väljer så många yngre
att inte leva mer? VAD gör man åt det? HUR kan så många välja att ta
en drog (eller droger över huvud taget) fast de VET hur farligt det är? Det
är ju nästa generation, som ska ta över efter oss. Vilka ska annars ta över?
OCH, VARFÖR är det alltid de fina, mjuka, kärleksfulla, känsliga männi-
skorna som ska gå bort först, medans skitstövlar alltid verkar klara sig?
Ja jag vet att det inte är likt mig att tänka så, jag brukar känna och före-
språka att det alltid finns något fint i alla, att det finns en anledning till
att någon beter sig illa och så vidare. Men då det fortsätter vara de fina
människorna som går bort och som (känns det som) offras, vad ska man
tro då??? Jag vacklar.
Som sagt, idag har varit en lärorik dag. Pratade med min kära syster idag.
Vi pratade lite om att jag känner sådan irritation över att jag VILL så mycket,
har så många idéer en har INGEN ork! Då sa min kloka syster att jag ska
vara glad att det inte är tvärtom. Hon tyckte det lät så positivt det jag sa.
Jag förstod vad hon menade! Klart det skulle vara värre, jobbigare om jag
hade orken men INGEN vilja. Så jag ska försöka göra som hon säger; ta
det lugnt och vänta in, inte pressa på. Kändes skönt och bekräftande på
något vis då hon å ena sidan förstod att jag verkligen inte orkar (att något
stoppar mig) och å andra sidan såg det jag sa POSITIVT, som att jag gör
framsteg. Love U sister!
Såg också ett exempel idag på att "synden straffar sig själv" (USCH, jag
mår faktiskt illa av att skriva det trots allt), då jag såg i tidningen att "någon"
som faktiskt inaktivt förmodligen har med min sons död att göra på grund av
boendeatmosfär och arbetssituation utan skydd, straffades på sitt sätt. Ändå
kan jag inte känna mig "nöjd" över det. Tycker synd om. Särskilt de andra
som drabbas.
Fick också en förfrågan om att äta julbord med gruppen på tisdag. Tog beslut
om att försöka våga mig på det MED Erika som stöd. OM jag blir svag så
vet hon hur hon ska stötta och hjälpa, hon vet att jag kan börja skaka i krop-
pen och behöva sätta mig och så vidare. Måste ju våga prova på lite igen.
Men det ÄR ju faktsikt bra att ha någon som stöd utifall att kropp och själ
säger ifrån just då. Var inga problem för min dotter då jag frågade henne i alla
fall. Jag uppskattar det väldigt. Är det enda julbord jag kommer i kontakt med
i år. Något i julmatsväg ska vi väl få ihop hoppas jag, men nog är det tufft nu.
ÄVEN ekonomiskt. TUR att julen står för annat...