Segdag igen. Kommer tyvärr rätt tätt ibland. Sov rätt länge och fast
det varit seg dag så känns det som jag just vaknat. Men jag vaknade
snabbt i dag då jag läste sms från min kära syster. De kanske inte
ska flytta trots allt! Blev alldeles varm av ömhet. För hur det än är så
vore det mysigt att hinna och få möjlighet att få uppleva hur det
kan vara med närheten till varandra då livet blir lite mer normalt.
Vi har inte haft så mycket kontakt de senaste månaderna, men
vi vet ju ändå att den andra finns nära inpå om någon av oss skulle
behöva hjälp, känna för att skratta ohejdat, prata med någon som
man vet VET, behöver fråga om råd eller bara prata av sig eller
vara tysta med varandra. En stor tyngd släppte, även om jag är
helt medveten om att det KAN bli tvunget med flytt ändå. Får
helt enkelt hålla tummar och tår. Och hon VET att jag gör det, men
att jag också tycker att hon ska tänka på sig själv. Hon har ju också
bara ett liv.
Denna fullmåne gav mig problem. Vaknat långa stunder varje natt,
runt omkring exakt fullmåne som var i torsdags. I natt var första
natten jag sov och bara vaknade en gång, och somnade om tämli-
gen snabbt sen. Trodde annars att jag skulle vara vaken just i natt
efter all gråt och tankar i går kväll. Men ibland är det nog så att
det är avslappnande EFTER en sådan känslourladdning.
Jag har nog aldrig gått och gråtit så mycket som jag gör nu och gjort
ett tag, precis som om allt bata vällde fram av det jag hållt emot
innan. Läkaren sa att det vanligaste då man drabbas av ett sådant
trauma ÄR just att även gammalt letar sig fram och ut. Passar på
då dörren är öppen så att säga. Men jag tror nog att det räcker nog
med förlusten av Christian just nu. Nå, jag har väl också varit väldigt
ledsen över att jag blev den jag blev emellanåt i svaga stunder, att
jag inte fick chansen till en bra början på livet så jag kunde vara lite
mer självsäker och kunna säga ifrån bättre samt att kräva plats för
mig med. Men den biten är svår, för om jag haft det annorlunda, om
mitt liv varit annorlunda, då hade jag inte varit den person jag är i dag
med de positiva delarna, jag hade inte haft de underbara människor
jag har, jag hade inte haft eller gett så mycket kärlek som jag har osv.
Och det vete sjutton om jag klarat av det jag nu går igenom om jag
inte haft det svåra tidigare. Men då jag sitter med alla foton av min
son (sorterar i olika åldrar) och minns så starka minnen som jag gör
så är det klart att också jag från DÅ kommer in i bilden. För varje
kort blir det så. Jag ifrågasätter och berömmer, jag skrattar och har
ständigt tårar på mina kinder. Jag blir skitförbannad på orättvisan,
jag blir ödmjuk inför livet, tacksam för all änglavakt vi måste ha haft
med oss genom livet, både han och jag. Och något jag verkligen känt
mer och mer och mer är hur otroligt stor del flickornas pappa hade i
min sons liv och antagligen hade Christian det i hans liv tillbaka också.
Så väldigt stor betydelse. Jag skulle så gärna vilja sagt det på ett
sådant sätt att han verkligen förstår det, men antagligen vet han redan.
Jag ser på fotografierna hur väldigt lika de är alla mina barn och barnbarn
då de var/är nyfödda. Är nästan skrattretande. Christian föddes lite för
tidigt så han var lite smalare än de andra, men annars har de väldigt
mycket gemensamt. Det var när jag/vi jämförde nya korten på Buster
med alla andra som vi såg det så tydligt. Visst ser man deras andra
förälder i dem också, men det är rätt så starka gener antagligen då det
är så pass stora likheter. Så det är inte särskilt underligt att helt plötsligt
tårarna forsar då jag emellanåt knappt vet vem det är, att jag reser
tillbaka i tiden på ett starkt sätt som är förvirrande ibland. Jag tror att
jag har Christian framför mig, fast det är Nataniel. Konstigt vilka spratt
livet spelar oss och vad mycket kommer tillbaka och blir "liknande"
så till den grad att man knappt fattar när/var/hur för tillfället. Jag är
till exempel övertygad, efter den healande stunden, att Buster bär
mycket morbror i sig och med sig. Absolut. Och att Nataniel nu, gör
att jag får så många minnesbilder av Christian från den åldern och runt
omkring. Det känns tufft ibland men är med all säkerhet väldigt bra att
få den möjligheten att bearbeta på det sättet också. Och så länge man
har förståndet kvar och förstår att det är 3 helt skilda individer, så kan
det få vara så. Och så kan man känna tacksamheten för att få ha de
små i sitt liv och sin vardag. Och inte bara på bild och i sitt minne...
