Det är bra underligt att han besöker henne och pratar om detta
Det är bra underligt att han besöker henne och pratar om detta
Hej igen. Så fint du skriver och jag förstår precis hur du känner på båda planen. Jag förlorade min son d 4/8-2012. Han kämpade i 2år och 8 månader med sin cancer innan kroppen äntligen gav upp. Jag skriver äntligen för att han hade redan ifrån början ingen som helst livskvalitet. Bakslag under alla behandlingar och operationer. Han hade dessutom en fruktansvärd dödsångest, det var nog det värsta upplevelsen jag varit med om och inget kunde jag göra för att lindra. Det var verkligen jobbigt att som mor se sitt barn med en sådan stor ångest å inget kunna göra. Det gör ont i mig ännu och ledsen blir jag bara av tanken. Det enda som faktiskt glädjer mig att 14 dagar innan sin död var han uppe hos sin pappa, de hade släkt-träff och han fick träffa alla samt att han hela tiden hade ngn hos sig. Han kände faktiskt glädje under de 10 dagarna han var där enligt de telefon-samtal vi hade under tiden. Glad är jag också att vi alla, hans familj var med honom när han somnade in för gott. Han är och har alltid varit min "lilla" hjälte. Kramis på dig. Vi får kämpa vidare med vår sorg på det vis som passar oss själva <3
Detta att mista ett barn är det mest fruktansvärda vi kan behöva göra,förlorade vår son nu 7 januari 2015 efter 4års kamp med hjärntumör.
Han blev 34år
Jag lider med dig, har också mist ett barn. Han min först födda och enda son blev 34 år. Det är tungt........jävligt tungt ibland och man undrar hela tiden hur man skall orka gå vidare, men det går en dag i taget för livet har ju ändå sina små glädjeämnen. I mitt fall två underbara barnbarn och en dotter jag blivit närmare sedan vår katastrof kväll då sonen/brodern somnade ifrån detta liv. Den kväll min son somnade för alltid så förlorade jag även min yngsta dotter som tog avstånd ifrån hela sin familj och släkt med för den delen. Så dubbel sorg har jag helt ofrivilligt, för där har jag också barnbarn som jag inte träffar lr kan forma en relation med. Tufft och jobbigt och hur orkar man. Jo, man tar en dag i taget och känner efter vad man fortfarande har kvar samr koncentrerar sig på det utan andra tankar i huvudet. Tyvärr kan man ju inte göra annat för att överleva en sådan förlust. Livet har ännu att bjuda på, på olika vis. Det finns små glädjeämnen i varje dag om man bara kan ta till sig, inte alltid lätt JAG VET men man får ta till sig det som är. Tex solen som bryter igenom en grå dag, fåglarna i trädgården, en annan människa som ler emot en ja det finns många småsaker som gör livet ändå värt att vi finns kvar. Krast är det men ändå.....vår tid kommer där vi återförenas, men tills dess måste man försöka det bästa man kan <3