Avgrundsvrål som aldrig blev

Publicerat i: Drömmar, Sorg Tröst, Tårar, sorg, Ångest
Min äldsta dotter hade i natt en underlig dröm:
"Det ringde på dörren och då hon öppnadde var det Christian, min
son. Han sa att han var ledsen att han inte kunde vara med när
vi andra skulle komma i morgon (läs i dag). Han hade också velat
vara med oss i familjen. Han sa också att han var så ledsen över
att mamma (alltså jag) var så ledsen för att han var borta. Så hade
han dragit upp t-shirten så att hon kunde ligga med sitt huvud mot 
honom och så hade de tröstat varandra. Han sa att han var avund-
sjuk på hennes kille som kunde spela det där spelet (data? TV?),
han ville också kunna göra det. Och så sa han att hennes killes
mobil plingat/låtit inne i från Nataniels rum och då hade det varit
ett sms från en Jonathan."

Det är bra underligt att han besöker henne och pratar om detta
NU, som om han känner att jag är mer ledsen än någonsin för
att han är borta! Just då hon drömde detta, i går runt 23, satt jag
med foton på datorn och försökte lägga dem i album efter ålder,
och då kände jag sådan stark förtvivlan (särskilt då jag kom till
de senaste korten) att jag kved. Hade jag varit i skogen bortom
andra människors boende, så hade det blivit avgrundsvrål.
Konstigt. Som om han verkligen visste och behövde prata med
min dotter om det. Jag vill ju verkligen INTE att han ska känna
sorg eller så för att jag är så ledsen. Det sägs att tårarna släcker
deras ljus där uppe... Men just nu kan jag inte hindra det...
 
 
#1 - - Jane Rose:

Jag lider med dig, har också mist ett barn. Han min först födda och enda son blev 34 år. Det är tungt........jävligt tungt ibland och man undrar hela tiden hur man skall orka gå vidare, men det går en dag i taget för livet har ju ändå sina små glädjeämnen. I mitt fall två underbara barnbarn och en dotter jag blivit närmare sedan vår katastrof kväll då sonen/brodern somnade ifrån detta liv. Den kväll min son somnade för alltid så förlorade jag även min yngsta dotter som tog avstånd ifrån hela sin familj och släkt med för den delen. Så dubbel sorg har jag helt ofrivilligt, för där har jag också barnbarn som jag inte träffar lr kan forma en relation med. Tufft och jobbigt och hur orkar man. Jo, man tar en dag i taget och känner efter vad man fortfarande har kvar samr koncentrerar sig på det utan andra tankar i huvudet. Tyvärr kan man ju inte göra annat för att överleva en sådan förlust. Livet har ännu att bjuda på, på olika vis. Det finns små glädjeämnen i varje dag om man bara kan ta till sig, inte alltid lätt JAG VET men man får ta till sig det som är. Tex solen som bryter igenom en grå dag, fåglarna i trädgården, en annan människa som ler emot en ja det finns många småsaker som gör livet ändå värt att vi finns kvar. Krast är det men ändå.....vår tid kommer där vi återförenas, men tills dess måste man försöka det bästa man kan <3

Svar: Ja visst finns det många fina underbara saker att vara lycklig över. Det finns väldigt många om man är lycklig över det lilla och på något sätt bär grundlyckan inom sig. Vet inte riktigt hur det går till, men ena sekunden är jag i avgrunden och i andra är jag varm av lycka. Jag har flera att älska och bli älskad av och det är det som är rikedom och grunden. Men jag tror inte det gör själva sorgen, saknaden, och den otroliga smärtan mindre svår då den kommer. Liksom då jag till exempel blev så otroligt lycklig över nya barnbarnet, den känslan var också otroligt stark och i nuet. Antagligen har man förmågan att ha så starka känslor åt båda håll på samma gång. Det ena öppnar ju upp för det andra. Jag är ledsen att läsa att du/ni och din yngsta dotter inte har kontakten nu. Det blir ju verkligen som två förluster på en gång. Bara tanken gör att jag vill skaka på mig. Jag hoppas att du har någon att prata med om den biten. Det blir många hål i tillvaron. Jag hoppas verkligen att det går att lösa. Får jag fråga när du förlorade din son? Ja, vi får försöka kämpa på och göra så mycket vi kan den tid i livet vi har kvar. Kram <3
underminkupa.blogg.se

#2 - - Jane Rose:

Hej igen. Så fint du skriver och jag förstår precis hur du känner på båda planen. Jag förlorade min son d 4/8-2012. Han kämpade i 2år och 8 månader med sin cancer innan kroppen äntligen gav upp. Jag skriver äntligen för att han hade redan ifrån början ingen som helst livskvalitet. Bakslag under alla behandlingar och operationer. Han hade dessutom en fruktansvärd dödsångest, det var nog det värsta upplevelsen jag varit med om och inget kunde jag göra för att lindra. Det var verkligen jobbigt att som mor se sitt barn med en sådan stor ångest å inget kunna göra. Det gör ont i mig ännu och ledsen blir jag bara av tanken. Det enda som faktiskt glädjer mig att 14 dagar innan sin död var han uppe hos sin pappa, de hade släkt-träff och han fick träffa alla samt att han hela tiden hade ngn hos sig. Han kände faktiskt glädje under de 10 dagarna han var där enligt de telefon-samtal vi hade under tiden. Glad är jag också att vi alla, hans familj var med honom när han somnade in för gott. Han är och har alltid varit min "lilla" hjälte. Kramis på dig. Vi får kämpa vidare med vår sorg på det vis som passar oss själva <3

Svar: Ååå vad svårt det måste ha varit att se honom lida!!! SÄRSKILT av sin dödsångest. På det viset är jag tacksam att min son dog knall fall, utan att någon av oss, alltså inte han heller (vad vi tror) visste något innan. Hans hjärntumör var av den mest elakartade och växte så fort att han fick hjärnblödning av den, det var av hjärnblödningen (som han då gått med i åtminstone 4 dagar!) som han dog. Men inget hade gått att göra även om han inte fått blödningen sa de på rättsobduktion. Det enda vi visste var att han trodde han fått tillbaka sin barndoms migrän och i efterskott förstår vi att han kände på sig något men inte DET. Jag kan inte tänka mig honom ligga och vänta på döden. Nackdelen med att det blev så plötsligt och oberett är att han gick bort ensam, jag kunde inte hålla om honom och ge honom värme och trygghet, och jag/vi hann inte ta farväl eller ösa över honom all den där extra kärleken. Man undrar om han verkligen visste hur älskad han var. Ja, sådana frågor. Jag förstår din tacksamhet över att han var med sin pappa och fick träffa släkten och att ni fick vara med honom då han somnade in. Hos oss var det som om någon styrde så det blev sådana där första och sista gånger på olika vis ÄNDÅ, fast ingen visste. Så ibland har jag verkligen funderat om han inte visste något ändå, men nej, han kan inte ha gjort det. Usch Jane (heter du så), det är miljoner frågor fortfarande, och kanske kommer de aldrig att försvinna. Men det hjälper verkligen till att få diskutera och ta del av andras erfarenheter så här. Tacksam att du skrivit. Och kanske du också tycker det känns bra. Stor varm kram till dig <3
underminkupa.blogg.se

#3 - - Anonym:

Detta att mista ett barn är det mest fruktansvärda vi kan behöva göra,förlorade vår son nu 7 januari 2015 efter 4års kamp med hjärntumör.
Han blev 34år

Svar: Ja, det är fruktansvärt! Jag beklagar din förlust. Måste också ha varit så hemskt att liksom gå och vänta i 4 år och se honom lida. Min son dog knall fall, utan förvarning om att han skulle ha en tumör i huvudet. Jag vet inte vilket sätt som vore värst. Din förlust ligger nära i tiden! 7 januari! Du får gärna skriva mer och berätta om du orkar och känner. Varm kram på dig <3
underminkupa.blogg.se