Får lite småpanik då jag märker vad sakta kroppen hämtar
sig. Tycker jag har tagit det lugnt precis som jag blivit till-
sagd, bara gjort lite vardagligt pyssel och inte allt på en
gång. Men så fort jag gör lite mer än vanligt (jag har ju viljan
och inspirationen så det bara visslar om det nu) så börjar
helt plötsligt benen att skaka och hela kroppen att darra, det
är omöjligt att låta bli att sätta sig. Hjärtat börjar dunka och
det känns helt hopplöst att kunna göra något mer på ett tag.
Känns så jädrans tråkigt!!! Är så mycket jag måste och vill
göra. Tänkte ju att jag ska komma iväg till papsen i veckan
tll exempel. Har inte klarat av att åka någonstans på ett tag
nu, så det är klart jag vill komma iväg dit. Nå, det är någon
dag kvar dit så. Men i dag körde jag en vända uppe i förrådet,
skulle egentligen bara hämta ned adventsljusstakar och sånt,
men bar runt och kollade igenom och hade mig. så skulle
jag bara bära ner det som skulle ner och gå till affären, men
då tog det bara tvärt stopp. Började skaka i hela kroppen och
benen blev som gele och jag tog mig bara ned i längenheten
igen. Jag blir så himla besviken på mig själv, min kropp, då
det blir så. Kan över huvud taget inte styra det men känns så
bittert då jag har så mycket vilja och idéer nu, och det är ett
bra tag sedan nu och så ska något annat sätta stopp!!! Läser
ju på VSFB (gruppen Vi om förlorat barn) och av andra i sam-
ma situation att det är väldigt vanligt att man är sjukskriven
helt eller delvis under upp emot två år efter dödsfallet, att de
inte orkar någonting, att de inte har någon livslust, inte har
initiativförmåga till något och lider av svåra depressioner.
Många har som jag fått diagnosen utmattningssyndrom i kom-
bination med depression, och det är väl just den biten som
gör att man inte kan styra kropp och själ själv. Jag VET ju
sådana saker men har svårt att acceptera det för egen del. Kan
bero på att det aldrig varit "tillåtet" för mig att vara sjuk. Det
har alltid slagits bort och nästan hånats från vissa håll, kanske
från de viktigaste hållen då det gäller att få respons. Av den
anledningen har jag också alltid gått långt över mina gränser
för att bevisa hur stark och frisk jag var, och då orken inte
fanns längre blev jag bara ännu sämre, i både kropp och själ.
Naturligtvis.
Hur som helst så är det väl det som gör att jag blir så galet
irriterad då det blir så här. Jag kan liksom inte riktigt "tillåta"
mig själv att lyssna på kroppen, eller läkaren heller för den
delen.
Men jag får se det positiva i allt; jag fick i alla fall ner stjärna
och adventsstake och lite senare blev det också mat gjord och
uppäten. Och i morgon då jag vaknar kommer jag att tro att
jag kan fixa allt jag vill på en gång, för då känner jag mig mer
stark igen och igen och igen och... Kanske, till slut, blir jag
starkare och kan hålla den grunden hela tiden. Men just nu
är jag tydligen inte så stark som jag VILL. Jag tänker på de som
har ett arbete att oroa sig över, eftersom man aldrig någonsin
kan eller ska påskynda utmattningssyndrom (det är alltså en
helt egen diagnos men ett liknande uttryck för det är "att gå in
i väggen", men det används väldigt slarvigt). Måste vara en
svår sits att inte veta när man kan komma tillbaka till jobbet,
utan att alls kunna påverka det, möjligen genom att göra som
doktorn sagt. Samtidigt är det svårt att tas på allvar om man
har sjukpension och går in i väggen, folk har en ganska konstig
uppfattning om det; att man har sjukpension för att det räknas
som att man redan har tillräckligt med jobb att klara av en vardag
ändå med de/den diagnos man har. På det sättet är det illa nog
och en utmattningsdepression gör inte direkt saken lättare. Jaja
det är nog något som alla som VILL förstå redan förstår, och de
som INTE vill förstå kommer heller aldrig att göra det. Så jag
lämnar det ämnet så.